Leva med stomi

Syftet med en konvex produkt vid retraherad stomi är att försöka få ett tryck runt om stomin så att denna pressas ut och minskar risken för läckage. Man ska därför tänka på att tryckets placering av konvexiteten ska komma så nära stomin som möjligt. Det är därför oftast bra att använda en konvext bandage med färdigstansat hål där den konvexa kupan=tryckets placering kommer nära stomin. Konvexitetens djup ska bedömas samt om det är bäst med en mjuk eller en hårdare konvexitet. Detta är beroende på magens beskaffenhet, men där djupet och hårdheten på den konvexa hudskyddsplattan bör begränsas till det minsta som behövs för att få en tätning.

Urinrörssfinktrarna är muskler som omger urinröret och kontrollerar frisättningen av urin från urinblåsan. Det finns två huvudsakliga sfinktrar:
• Inre sfinktern: Denna sfinkter är en del av den glatta muskulaturen och är inte viljestyrd. Den håller urinröret stängt och förhindrar läckage av urin.
• Yttre sfinktern: Denna sfinkter består av skelettmuskulatur och är viljestyrd. Den gör det möjligt för oss att medvetet kontrollera när vi vill kissa.
Tillsammans arbetar dessa sfinktrar för att säkerställa att urin endast släpps ut när det är lämpligt.

Irrigation i samband med stomi innebär en mekanisk rengöring av tjocktarmen genom att man ger ett vattenlavemang för att reglera tarmtömningen. Metoden kan användas av patienter med kolostomi. Bäst resultat fås hos personer som har fast avföringskonsistens och regelbunden tömning. Fördelen med irrigation är att det ger den stomiopererade kontroll över tarmtömningen samt minskad gasbildning i tarmen. Många som irrigerar använder ett nättare/mindre stomibandage än vad de annars skulle ha gjort. Irrigationen utförs förslagsvis varannan dag och vid samma tidpunkt, för att tarmen inte ska tömma sig mellan varje irrigationstillfälle. Metoden tränas in under överinseende av stomiterapeut. Innan irrigation påbörjas ska stomiterapeuten ha kontrollerat med behandlande läkare att inga kontraindikationer till behandlingsmetoden finns. Absoluta kontraindikationer:
Aktiv inflammatorisk tarmsjukdom: Till exempel Crohns sjukdom eller ulcerös kolit.
Obstruktion eller striktur: Blockering eller förträngning i tarmen.
Akut divertikulit: Inflammation i tarmfickor.
Kolorektal cancer: Cancer i tjocktarmen eller ändtarmen.
Nyligen genomgången tarmkirurgi med anastomos: Vanligtvis inom de senaste tre månaderna.

Hela irrigationsproceduren brukar vara klar inom en timme.

Volvulus, även känt som tarmvred, är ett medicinskt tillstånd där en del av tarmen vrider sig runt sig själv och tarmkäxet som stöder den. Detta leder till en tarmobstruktion, vilket innebär att det blir stopp i tarmen. Symtomen kan inkludera buksmärta, uppsvälld buk, kräkningar, förstoppning och blod i avföringen.
Det är ett allvarligt tillstånd som ofta kräver omedelbar medicinsk behandling, ibland genom kirurgi. Riskfaktorer kan inkludera, en förstorad kolon, graviditet och långvarig förstoppning.
Behandlingsalternativen för volvulus varierar beroende på svårighetsgraden och vilken del av tarmen som är påverkad. Här är några vanliga metoder:
Icke-kirurgiska metoder:
Sigmoidoskopi eller koloskopi: En flexibel slang med kamera förs in genom ändtarmen för att försöka rotera tillbaka tarmen till dess normala läge.
Bariumenema: En röntgenundersökning där barium används för att försöka lösa upp blockeringen.
Kirurgiska ingrepp:
Tarmresektion: Om tarmen är kraftigt vriden eller blodtillförseln är avskuren, kan en del av tarmen behöva avlägsnas kirurgiskt.
Laparoskopisk kirurgi: En minimalt invasiv metod där små snitt görs för att rotera tillbaka tarmen och eventuellt avlägsna skadad vävnad.
Akut kirurgi: Om volvulus orsakar allvarliga komplikationer som tarmischemi (nedsatt blodflöde till tarmen), krävs omedelbar operation.
Det är viktigt att behandling sker omedelbart om man misstänker volvulus, eftersom snabb behandling kan förhindra allvarliga komplikationer.

Om du har en ileostomi kan du ha svårt att ta upp järn från maten, eftersom tunntarmen är den del av tarmen som suger upp järn. Du kan också förlora järn genom blödningar från stomin eller genom diarré. Därför kan du behöva ta järntabletter eller få järnintravenöst om du har lågt blodvärde.
Det finns olika typer av järntabletter som har olika upptag och biverkningar. Du bör rådgöra med din läkare om vilken typ av järntablett som passar dig bäst. Blutsaft är ett flytande kosttillskott som innehåller järn och vitaminer. Det kan vara ett alternativ om du inte tål eller vill ta järntabletter, men det innehåller mindre järn än de flesta järntabletter. Du bör också rådgöra med din läkare om du vill använda Blutsaft som järnkälla.
För att förbättra ditt järnupptag kan du också äta mat som är rik på järn, till exempel kött, lever, ägg, spenat, broccoli och fullkornsprodukter. Du kan också dricka juice eller äta frukt som innehåller C-vitamin samtidigt som du äter järnrik mat, eftersom C-vitamin hjälper till att öka järnupptaget. Du bör undvika att dricka kaffe, te eller mjölk samtidigt som du äter järnrik mat eller tar järntabletter, eftersom de kan minska järnupptaget.

Ja, det är möjligt att göra egen vätskeersättning hemma. Här är ett enkelt recept:
Ingredienser:
1 liter vatten
6 teskedsmått strösocker (1 teskedsmått = 5 milliliter)
½ teskedsmått salt (½ teskedsmått = 2,5 milliliter)
Gör så här:
Koka upp vattnet och låt det svalna.
Blanda avsvalnat vatten, socker och salt. Det är mycket viktigt att doseringen blir rätt om du blandar själv. Använd exakta teskedsmått, inte vanliga teskedar.
Drycken kan smaksättas med två teskedar koncentrerad fruktjuice eller saft.
Det finns även ett recept från 1177 : Tarmsviktscentrum i Göteborg:
Recept på vätskeersättning
• 1 liter vatten
• 1/2 tsk salt (finkornigt)
• 1/2 tsk bikarbonat
• 2 msk druvsocker (dextropur)
Blanda salt, bikarbonat och druvsocker med 1 dl varmt vatten. Var noga med måtten. Rör tills allt löst sig. Fyll sedan på med 9 dl kallt vatten